Det sägs ibland att kvartalsrapporterna skapar problem för noterade bolag. Det är en farhåga som kan få bolag att tveka att gå till börsen. Kvartalsrapporterna leder till kortsiktighet, och bolagen mår bättre om de får arbeta i det tysta, menar man.
Men kvartalsrapporterna är en nödvändig källa till uppföljning för investerarna och det är fel att ställa denna nytta mot bolagets egna intressen. I själva verket gör rapporterna stor nytta för bolagen. Uppföljningen behövs för bolagets interna arbete och rapporten ger ett gyllene informationstillfälle för bolaget, då man kan berätta om hur arbetet mot målen bedrivs. Ingenting hindrar att målen ligger långt fram i tiden. Ingenting tvingar bolaget att tänka kortsiktigt.
Tvärt om visar erfarenheten att bolagen inte alls belönas för kortsiktiga vinster. Initiala rapportreaktioner kanske drivs av enskilda resultatavvikelser men de korrigeras som regel inom några dagar. I de fall rapporten ger en varaktig kurseffekt är det nästan alltid för att marknaden tvingas revidera sin långsiktiga bild av bolagets utsikter. Inte sällan beror det på bolagets oförmåga att förklara, motivera och skapa en god förståelse för vilka steg som tas för att förverkliga strategin. Det förekommer förstås att det egentliga problemet är att strategin är ogenomtänkt, grumligt formulerad eller inte följs, men det är knappast något vidare skäl att ducka kvartalsrapportering för att ge ledningen arbetsro utan kritiska frågor från investerare.
Kortsiktiga placerare behövs i det ekosystem som utgör en väl fungerande aktiemarknad, precis som det behövs långsiktiga och precis som det behövs investerare av alla storlekar. De kortsiktiga kan ha ett snävt perspektiv, men de kräver bara kortsiktiga, destruktiva beslut av bolagen när de inte tydligt ser värdet av en alternativ strategi och långsiktigt, sunt företagande. Det är ett ansvar som bolaget inte kommer ifrån.